Safiyah bint Huyay

Safiyah var dotter till en av de judiska ledarna. En dag när hon låg och sov med huvudet i knät på henne man, Kinanah, hade hon en dröm; det var som om månen gick ner i hennes knä. När hon berättade det för sin man slog han henne hårt i ansiktet och sa, ”Vill du gifta dig med arabernas kung (Profeten Muhammad)?” Slaget var så hårt att det lämnade ett ärr ovanför ögat.

I Medina fanns tre judiska stammar som ogillade att Profeten Muhammad hade flyttat dit. Fastän de hade ett fredsavtal med muslimerna hjälpte de Quraish. De förhäxade även Profeten en gång och förgiftade till och med hans mat. Gång på gång förlät han dem men tillslut fick Profeten nog och drev ut dem från staden. En del vägrade att lämna staden och då blev det krig. I ett av dessa krig dödades Safiyahs man och hon blev tillfångatagen.

Profeten Muhammad släppte henne fri och de gifte sig.  

Safiyah flyttade nu in i sitt hem bredvid Profetens moské. Ibland kunde de andra fruarna säga saker som sårade henne. När Profeten hörde det sa han, ”Hur kan du vara sämre än de när din far är Profeten Harun, din farbror är Mosa och du är gift med en Profet.”

Innan Profeten dog var han väldigt sjuk. Fruarna satt bredvid hans säng när Safiyah sa,

”Å Allahs Profet! Jag önskar att jag hade ont istället för dig.”

När de andra fruarna hörde det tittade på varandra medan deras ögon talade.

”Gå och tvätta era munnar”, sa Profeten till dem.

”Från vad”, frågade kvinnorna. De förstod inte.

”Ni tittade på varandra för att reta henne. Vid Allah! Det hon sa var sant.”

Safiyah bodde kvar med de andra fruarna även efter Profetens död och de retade inte henne mer. De visste att hon älskade Allah. Hon dog i Ramadan, 50 efter hijrah.