Är förskolan verkligen bra för ditt barn?
Uppdaterade med lite nya länkar och ideer...
Det var många år sedan jag behövde "rasta" barn i parken men nu har det blivit dags igen. Att stå där med dagisbarnen runt benen medan jag håller uppsikt över mitt eget barn och kunna spionera på hur de utbildade, professionella pedagogerna gör är väldigt intressant.
Jag för min del är helt emot dagis, dagmamma and you name it. Själv växte jag upp som dagisbarn, knappt ett år gammal hamnade jag i klorna hos alla dessa uppfostrare som tagit hand om mig genom åren. Redan när jag var mycket liten var min dröm att växa upp och bli en "rättvis dagisfröken". Nu blev jag inte det men jag blev en mamma...
Det finns några scener från senare år som gjort att jag aldrig (med Allahs hjälp) inte kommer att lämna ifrån mig mina barn förrän jag måste. De exempel jag tar upp är inget i jämförelse med de riktiga skräckhistorierna med övergrepp.
En kall vinterdag och en dagisgrupp som är ute och leker i snön. Ser ju kul ut men inte för det lilla lilla barnet som ramlat i snödrivan med fingrarna blottade medan tårarna rinner. Dagisfröken? Jo men de står ju bredvid och pratar. Hm, i min värld skulle en normal mamma vara mer uppmärksam.
En dag i parken och ännu en grupp barn. En liten flicka (4-5år) har hittat en färgad glasbit som hon håller i handen. När fröken får se det blir hon så chockad och säger, "x, det här är jättefarligt. Du får inte gå omkring med en glasbit i handen. Det här kommer jag säga till din mamma."
Flickan skruvar lite på sig och fröken fortsätter, "Du måste förstå att jag måste säga till din mamma vad du har gjort. Det är jättefarligt det här."
Hm, i min värld var det här en liten flicka som hittade något som glimmade. Hon tog upp den för att hon tyckte den var fin inte för att göra något hemskt. Säg till flickan att den är farlig, nu slänger vi den så att den inte kan göra illa någon annan. End of story! Att hota med mamma och skuldbelägga barnet känns helt fel! SobhanAllah, mamma ska ju vara den där förlåtande, snälla som man kan säga allt till men i här fallet kändes det som om mamman blev till den där elaka människan som vi ska passa oss för riktigt noga. Jag kan ju vara lite partisk i mammafrågor :)
Idag i parken och en ny kull dagisbarn. När de ska gå därifrån så är det några barn som inte vill gå (inget konstigt med det). Vad säger då fröken? Jo, men hon hotar med uteblivna parkbesök för barnet x i fortsättning. Hade för mig att man inte får hota barn...eller?
Att en förälder gör fel mot sina barn är en sak men när föräldrar lämnar iväg sina barn till professionella utövare som ska axla den rollen då tycker jag att vi ska kunna förvänta oss perfektion. Idag vet vi att vår barndom lägger djupa spår i hur vi formas som individer. Fenomenet barnomsorg är något som inte har blivit granskad under luppen så som den borde. Är det verkligen så bra? Psykologen Malin Bergström skriver i sin bok Lyhört föräldraskap att barn har en medfödd förmåga till anknytning och att "anknytningen till föräldrarna är grunden för barnets trygghet, självkänsla, sociala förmåga och förmåga att kontrollera sina känslor."
Intressant för trots detta går 77 % av alla 1-3 åringar på förskolan (2012) och barngrupperna blir växer. Tidigare fanns en gräns på 15 barn idag har man tagit bort den gränsen. Det gör att det lilla barnet har fler personer runt omkring sig hela dagarna, utöver det kan personalen bytas ut och barn sluta och börja...det blir många personer i det lilla barnets liv. Bara för att den svenska barnomsorgen ser och upplevs ha hög kvalite i jämförelse med omvärlden måste vi föräldrar ändå våga fråga oss om det verkligen är bra för vårt barn. Måste man verkligen följa strömmen?
Social förmåga är en fråga som hela tiden lyfts fram när man talar om hemskolning och så även i förskolan. Barnen måste börja på förskolan för att lära sig att anpassa sig till större grupper. Här finns en artikel om allt som ses som bra att lämna barnen på förskola...
"...bättre skolprestationer, bättre social anpassning och en lägre förekomst av utagerande beteendeproblem...."
Varför ge oss som vägrar förskola/skola dåligt självförtroende och tvivla på vår egen förmåga som föräldrar?
Bättre skolprestationer? Den svenska skolan har sjunkit som en sten vad gäller reslutat, eller menar man att den ynka 5 % som inte går på förskola i ålder 3-5 år? För 95 %!!! av alla barn 3-5 år går på förskola. Vad gäller utagerande beteendeproblem verkar även den siffran skjuta i höjd...Hur många barn har inte fått en bokstavskombo slängd på sig idag? Och den sista social anpassning...vad är det? Är det att kunna umgås med jämnåriga eller att kunna umgås över åldersgränser? Är det att visa respekt mot äldre och vara barmhärtig mot våra yngre? I dagens skola lär barnen sig att umgås med jämnåriga är det social anpassning? Hur många barn mår inte dåligt idag pga grupptryck? En väldigt intressant artikelserie om tweens.
Omvänt har jag så svårt att tro att ett barn som växer upp i ett hem med trygghet, stimulans och normalt socialt kontaktnät skulle prestera sämre i skolan, få bokstavsdiagnos eller inte veta hur man ska bete sig tillsammans med andra.
Vill inte ge alla er med barn borta dåligt samvete men en funderare åtminstone....Jag vet att det finns många duktiga och engagerade människor i Sveriges barnomsorg men jag är fast besluten att de aldrig kan ersätta en förälder, särskilt de första åren.
Eller vad tycker du?
Må Allah vägleda oss till det som är rätt och riktigt. Amin
Lite böcker i ämnet:
Rekommenderad läsning om vad barn mellan 1- 3 år behöver och det politiska spelet som pågår.
Mår barnen bra i förskolan?
Förskolan för de allra minsta
bloggen hemmaföräldrar bjuder på lite intressant läsning med..
Det var många år sedan jag behövde "rasta" barn i parken men nu har det blivit dags igen. Att stå där med dagisbarnen runt benen medan jag håller uppsikt över mitt eget barn och kunna spionera på hur de utbildade, professionella pedagogerna gör är väldigt intressant.
Jag för min del är helt emot dagis, dagmamma and you name it. Själv växte jag upp som dagisbarn, knappt ett år gammal hamnade jag i klorna hos alla dessa uppfostrare som tagit hand om mig genom åren. Redan när jag var mycket liten var min dröm att växa upp och bli en "rättvis dagisfröken". Nu blev jag inte det men jag blev en mamma...
Det finns några scener från senare år som gjort att jag aldrig (med Allahs hjälp) inte kommer att lämna ifrån mig mina barn förrän jag måste. De exempel jag tar upp är inget i jämförelse med de riktiga skräckhistorierna med övergrepp.
En kall vinterdag och en dagisgrupp som är ute och leker i snön. Ser ju kul ut men inte för det lilla lilla barnet som ramlat i snödrivan med fingrarna blottade medan tårarna rinner. Dagisfröken? Jo men de står ju bredvid och pratar. Hm, i min värld skulle en normal mamma vara mer uppmärksam.
En dag i parken och ännu en grupp barn. En liten flicka (4-5år) har hittat en färgad glasbit som hon håller i handen. När fröken får se det blir hon så chockad och säger, "x, det här är jättefarligt. Du får inte gå omkring med en glasbit i handen. Det här kommer jag säga till din mamma."
Flickan skruvar lite på sig och fröken fortsätter, "Du måste förstå att jag måste säga till din mamma vad du har gjort. Det är jättefarligt det här."
Hm, i min värld var det här en liten flicka som hittade något som glimmade. Hon tog upp den för att hon tyckte den var fin inte för att göra något hemskt. Säg till flickan att den är farlig, nu slänger vi den så att den inte kan göra illa någon annan. End of story! Att hota med mamma och skuldbelägga barnet känns helt fel! SobhanAllah, mamma ska ju vara den där förlåtande, snälla som man kan säga allt till men i här fallet kändes det som om mamman blev till den där elaka människan som vi ska passa oss för riktigt noga. Jag kan ju vara lite partisk i mammafrågor :)
Idag i parken och en ny kull dagisbarn. När de ska gå därifrån så är det några barn som inte vill gå (inget konstigt med det). Vad säger då fröken? Jo, men hon hotar med uteblivna parkbesök för barnet x i fortsättning. Hade för mig att man inte får hota barn...eller?
Att en förälder gör fel mot sina barn är en sak men när föräldrar lämnar iväg sina barn till professionella utövare som ska axla den rollen då tycker jag att vi ska kunna förvänta oss perfektion. Idag vet vi att vår barndom lägger djupa spår i hur vi formas som individer. Fenomenet barnomsorg är något som inte har blivit granskad under luppen så som den borde. Är det verkligen så bra? Psykologen Malin Bergström skriver i sin bok Lyhört föräldraskap att barn har en medfödd förmåga till anknytning och att "anknytningen till föräldrarna är grunden för barnets trygghet, självkänsla, sociala förmåga och förmåga att kontrollera sina känslor."
Intressant för trots detta går 77 % av alla 1-3 åringar på förskolan (2012) och barngrupperna blir växer. Tidigare fanns en gräns på 15 barn idag har man tagit bort den gränsen. Det gör att det lilla barnet har fler personer runt omkring sig hela dagarna, utöver det kan personalen bytas ut och barn sluta och börja...det blir många personer i det lilla barnets liv. Bara för att den svenska barnomsorgen ser och upplevs ha hög kvalite i jämförelse med omvärlden måste vi föräldrar ändå våga fråga oss om det verkligen är bra för vårt barn. Måste man verkligen följa strömmen?
Social förmåga är en fråga som hela tiden lyfts fram när man talar om hemskolning och så även i förskolan. Barnen måste börja på förskolan för att lära sig att anpassa sig till större grupper. Här finns en artikel om allt som ses som bra att lämna barnen på förskola...
"...bättre skolprestationer, bättre social anpassning och en lägre förekomst av utagerande beteendeproblem...."
Varför ge oss som vägrar förskola/skola dåligt självförtroende och tvivla på vår egen förmåga som föräldrar?
Bättre skolprestationer? Den svenska skolan har sjunkit som en sten vad gäller reslutat, eller menar man att den ynka 5 % som inte går på förskola i ålder 3-5 år? För 95 %!!! av alla barn 3-5 år går på förskola. Vad gäller utagerande beteendeproblem verkar även den siffran skjuta i höjd...Hur många barn har inte fått en bokstavskombo slängd på sig idag? Och den sista social anpassning...vad är det? Är det att kunna umgås med jämnåriga eller att kunna umgås över åldersgränser? Är det att visa respekt mot äldre och vara barmhärtig mot våra yngre? I dagens skola lär barnen sig att umgås med jämnåriga är det social anpassning? Hur många barn mår inte dåligt idag pga grupptryck? En väldigt intressant artikelserie om tweens.
Omvänt har jag så svårt att tro att ett barn som växer upp i ett hem med trygghet, stimulans och normalt socialt kontaktnät skulle prestera sämre i skolan, få bokstavsdiagnos eller inte veta hur man ska bete sig tillsammans med andra.
Vill inte ge alla er med barn borta dåligt samvete men en funderare åtminstone....Jag vet att det finns många duktiga och engagerade människor i Sveriges barnomsorg men jag är fast besluten att de aldrig kan ersätta en förälder, särskilt de första åren.
Eller vad tycker du?
Må Allah vägleda oss till det som är rätt och riktigt. Amin
Lite böcker i ämnet:
Rekommenderad läsning om vad barn mellan 1- 3 år behöver och det politiska spelet som pågår.
Mår barnen bra i förskolan?
Förskolan för de allra minsta
bloggen hemmaföräldrar bjuder på lite intressant läsning med..
Kommentarer
Skicka en kommentar