Araberna innan islam

För länge sedan, när Profeten Ismail bara var en baby, kom han tillsammans med sin mamma Hajar till Mecka. På den tiden fanns ingenting i där, bara sand och öken. Det dröjde inte länge så var vattnet och maten slut. Ismail grät högt utav hunger. Hajar hade varken mat eller mjölk kvar i sina bröst att trösta honom med, förtvivlat sprang hon fram och tillbaka mellan bergen Safa och Marwa. När hon sprungit mellan bergen sju gånger hörde hon ljudet av vatten som sipprade fram mellan Ismails ben. Ängeln Jibril hade grävt fram den bortglömda zamzam källan. Snabbt byggde Hajar upp en barriär för att få vattnet att samla sig.

Ismail växte upp i Mecka som hade vuxit sig till en liten stad. För vatten drar till sig fåglar som drar till sig människor. Ismail lärde folket hur man skulle dyrka Allah. Men så dog Ismail och tiden gick. Människorna glömde snart bort det han lärt dem. Så en dag tog en man som hette Amr bin Luhai med sig en stor staty, en avgud, från Sham. Han ställde statyn mitt i Kabah och sa till folket att dyrka den. Fler och fler statyer ställdes upp. När Profeten tog över Mecka fanns det över 360 statyer bredvid Kabah. Alla hade de olika namn så som Wadd, Yaghoth, Hubal och Nasra.
Istället för att dyrka Allah dyrkade de statyerna. De gjorde hajj till dem, offrade djur och bad om deras hjälp. Folket trodde att de nya gudarna skulle berätta för Allah om allt de bad om.

En gång, innan Omar ibn Khattab blev muslim, var han ute på en resa. Han stannade för att be till sin staty men upptäckte att han glömt den hemma. Istället tog han fram ett par dadlar som han formade till en staty, när han var klar bad han till den. Under resan blev han hungrig så han åt upp dadelstatyn. För oss kan det låta roligt men för araberna innan islam var det allvar, det var deras tro.

Det räckte inte med att de bad till statyer, ville de ha hjälp kunde de även gå till häxor eller spåmän för att få be om råd. De trodde även på skrock.

Samhället

Innan islam levde folket i Mecka väldigt annorlunda från hur vi lever idag. De som var lyckliga tillhörde en stor stam. En stam är en stor familj där alla har samma fäder (t.ex. Farfar). Eftersom det inte fanns en ledare som bestämde över alla stammarna blev de ofta krig. Krigandet gjorde att de knappt hade tid över till att arbeta eller vila. Tillslut bestämde man att det var förbjudet att kriga under fyra månader varje år. Dessa månader var heliga, de heter Muharram, Rajab, Dhul-Qádah och Dhul-Hijjah.

Två gånger om året åkte affärsmännen från Mecka till Sham (Syrien) och Jemen för att handla varor som de sedan sålde i Mecka. Mecka var arabvärldens centrum. Folk åkte dit för att be till gudarna som stod uppställda runt Kabah. Det var inte bara mat och varor som såldes på marknaden utan även slavar. Slavarna blev ofta dåligt behandlade.

Folket i Mecka levde väldigt enkelt. Eftersom de levde mitt i öknen var det inte allt som gick att odla, därför åt de mest dadlar och kamel- eller getmjölk. De som hade råd åt även kött. Allt från djuret användes till och med huden tillagades och åts upp.

Trots att de krigade mycket mellan varandra var de mycket gästvänliga mot pilgrimer och andra som gästade Mecka. Om maten inte räckte till lät de hellre gästen äta sig mätt än att äta själv. I hemmen förvarade man stora tillbringare med vin. Vin var en populär dryck som gästerna blev bjudna på. Många män drack väldigt mycket alkohol. De kunde dricka så mycket att de förlorade förnuftet. En man försökte till och med att äta sitt eget bajs men stanken gjorde att han inte klarade av det. Var gång han kom närmare med handen fick stanken honom att avstå från att äta det.

Många gånger samlade männen kring Kabah för att tävla med varandra om vem som kunde läsa den bästa poesin. De bästa fick hänga upp sin dikt vid Kabah. De var inte många som kunde skriva på den tiden därför blev de mycket duktiga på att komma ihåg långa texter utantill. När de fick höra Koranen blev de stumma för aldrig hade de hört något så vackert och perfekt.

Kvinnan innan islam

Många kvinnor hade det mycket svårt innan islam. Många av deras seder gjorde det svårt för kvinnorna. Om en kvinnas man dog fick hon inte tvätta sig på ett år. När hon var så smutsig att djuren och fåglarna dog när de kände hennes lukt fick hon tvätta sig igen. Ibland gick hon i arv till någon i familjen.

När männen skulle iväg och kriga fick kvinnorna ofta följa med för att sjunga sånger och slå på trummor för att ingjuta mod i krigarna. Den som vann tog förlorarnas kvinnor som slavar.

Många familjer lämnade deras flickor att dö ute i den karga öknen. De var rädda att flickorna skulle växa upp och bli dåliga. Omar ibn Khattab grät när han tänkte på den gång han grävde ner sin dotter i sanden. Innan han täckte henne med sanden torkade hon bort sanden från hans skägg. En annan man berättar om den gång han tog med sin dotter ut i öknen. Utan barmhärtighet slängde han ner henne i en oanvänd brunn. Gång på gång ropade hon på sin far, men han red hem igen och lät henne dö i en brunn ute i öknen..

Alhamdolillah för islam som förbjöd allt detta.