Tema Koranen - Surah Masad

تَبَّتْ يَدَا أَبِي لَهَبٍ وَتَبَّ

                                                                   Må Abo Lahabs två händer förstöras

  

 مَا أَغْنَى عَنْهُ مَالُهُ وَمَا كَسَبَ

Hans rikedomar och barn kommer inte att hjälpa honom!

Tre första ayaht i denna suran handlar om ärkefienden Abo Lahab. 

I början spreds islam genom viskningar och privata samtal men när tre år gått sa Allah till Profeten Muhammad att samla alla människor i Mecka för att kalla till islam. 

Han besteg berget as-Safa och ropade ut, ”Åh Sabaha!” Nu visste alla att något väldigt viktigt skulle sägas så folk kom rusande från alla håll för att höra vad som stod på. Den som inte själv kunde gå skickade någon annan. 

”Åh Sabahah! (vilket var ett uttryck som användes av araberna för att kalla på hjälp eller varna för fara.)”

Efter att han varnat Meckaborna att något hemskt var på väg kallade han ut till varje familj och hushåll vid namn; ”Åh Fihers söner! Åh Adiys söner! Åh Abdu Munafs söner” Åh Abdul-Muttalibs söner!…”
Folket skyndade sig för att höra vad som hade hänt, de som själva inte kunde gå skickade någon för att se vad som var på gång. Även Abu Lahab var närvarande.

När folket stod samlade sa Profeten; ”Lyssna, om jag skulle säga till er att det finns ryttare nere i dalen redo att attackera er, skulle ni då tro mig?”

De svarade: ”Ja, vi har aldrig hört dig ljuga.” 

Därefter sa han: ’Jag är här för att varna er innan något fruktansvärt sker er. Jag ser att er fiende avancerar mot er, men jag fruktar att han kommer slå till mot er innan jag varnat er. Det är därför som jag kallar på er från kullens topp.’ 

Därefter bad han dem att skydda sig själva genom att vittna om att Allah är En, och att han är Allahs Sändebud. Han sa även att detta vittnesmål var det enda som kunde skydda dem i detta liv och i Nästa. Han försökte få dem att förstå att om de höll fast vid månggudadyrkan och förnekade hans budskap skulle de utsättas för Allahs straff, och trots att han var en Profet skulle han inte kunna skydda dem. Han fortsatte, "O Quraish folk, förbered er för evigheten, jag kan inte rädda er från Allahs bestraffning; O Bani Abd Manaf, jag kan inte rädda er från Allah; O Abbas, son till Abdul Mutalib, jag kan inte skydda dig heller; O Fatima, Muhammads dotter, inte ens dig kan jag rädda."

Abu Lahab skyndade sig att svara: ’Må din dag förgås! Var det för det här som du samlade oss?’ Följande vers uppenbarades omedelbart;
"MÅTTE Abu Lahab förgås! Ja, måtte han [hel och hållen] förgås!” Al-Masad 111:1 

Surah al-Masad är en intressant surah då den nämner den enda av Profetens fiender vid namn. Inga av de andra som kämpade mot Profeten nämns vid namn förutom Abo Lahab och det redan från första stund. Abo Lahab var en vacker man som värdesatte rikedomar och sina barn över allt annat. När Profeten kallade folket vid Safa för att varna dom om Allahs straff var det delvis pga av förlusterna Abo Lahab lidit då hans affär varit stängd då han kommit för att lyssna som gjorde honom upprörd och sa; tabban lak. Allah besvarade på en gång med orden; "Tabbat yadaa abi lahabin tabb.."

Profeten Muhammad blev mycket ledsen. Inte ens hans egen farbror ville lyssna. Människorna i Mecka ville inte lämna sina avgudar och statyer för att dyrka Allah.

Abo Lahab var en utav Profetens farbröder som blev en utav muslimerna och Profetens stora fiender, i flera år framöver skulle han göra allt i sin makt för att förhindra Profeten från att predika islam.

Imam Ahmed berättar via Abo Zinad att Rabiáh bin ’Abbad, som senare accepterade islam, sa, ’Jag såg Profeten (innan jag själv accepterat islam) på Dhul-Majaz marknaden och han sa, ’Åh folk! Säg att det inte finns någon gud värd att dyrka utom Allah och ni kommer att vara framgångsrika.’ Folket samlades runt denne man. Bakom honom fanns en man med ljust ansikte, vindögd och med håret i två flätor. Han sa, ’Sannerligen, han är en avfälling (från vår religion) och en lögnare!’ Denne man följde efter honom (Profeten) vart han än gick. Så jag frågade vem denne man var och folket svarade, ’Det är hans farbror, Abo Lahab.’’

I ett samhälle byggt på stamsamhörighet kunde inte Profeten göra annat än att tålmodigt fortsätta sprida islam trots de otrognas lögner och påståenden. Profeten hade varit en omtyckt invånare från den bästa av familjer, men efter att han blivit Profet och börjat kalla folket bort från avgudadyrkan och okunskap till vetskapen om att Allah är En vände sig hela samhället emot honom. Abo Lahab var en av de största motståndarna. 

سَيَصْلَى نَارًا ذَاتَ لَهَبٍ

Han ska brinna i en eld med höga lågor!

Abo Lahabs riktiga namn var Abdul Uzza (den som dyrkar Uzza). Hans rosiga hud och temperament hade gett honom smeknamnet Abo Lahab. Allah gav namnet en ny mening i koranen – han skulle få vara i eldens höga lågor för alltid tillsammans med sin fru.

Abo Lahab var vacker och stark men allt tar slut en dag. För Abo Lahab var slutet extra hemskt. 

Efter förlusten vid slaget av Badr kom Abu Sufyan bin Al-Harith till Abu Lahab och förklarade: ”Så fort slaget började överlämnade vi oss själva till att dödas och bli tagna som fångar. Men jag beskyller inte dem (muslimerna) för det, för vi mötte män i vita kläder på hästar mellan himlen och jorden och inget kunde stoppa dem.”

Abu Rafi’, en muslim, sa: ”Det var änglarna”. Abu Lahab kunde inte kontrollera sin ilska och kastade sig över honom och slog honom våldsamt. Umm Al-Fadl, en muslimsk kvinna, slog då Abu Lahab i huvudet med en träpåk.

Abu Lahab dog en vecka senare i en sjukdom, som skrämde Quraish så mycket att ingen vågade komma nära honom. Han fick ett sår som inte ville läka. Såret ruttnade och blev svart. Snart fick han svarta bölder över hela kroppen. Ingen vågade gå nära honom. Efter en veckas lidande dog han ensam i sin säng. Fastän han var död ville inte någon gå in i huset.

Hans söner ville inte ens begrava honom, utan lät honom ligga och ruttna i tre dagar i sitt hus. I fruktan för skamliga rykten betalde de några slavar så de skulle slänga honom i en grop i skogen och på avstånd kastade de stenar på honom. Det är förödmjukelsen han led, till och med in i döden.  

وَامْرَأَتُهُ حَمَّالَةَ الْحَطَبِ

Och hans fru, som bär på ved,

فِي جِيدِهَا حَبْلٌ مِّن مَّسَدٍ

Runt hennes hals finns ett tvinnat rep av (Masad) palmfibrer.

Till och med Abo Lahabs fru förföljde Profeten. Hon hjälpte hennes man i dennes kampanj. Hon var en av de ledande kvinnorna av Quraish. Hon hette Arwah bint Harb bin Umayyah men kallades för umm Jamil. Hon var syster till Abo Sufyan ibn Harb.

Umm Jamil brukade tvinna ett rep av palmfiber på samma sätt som slavarna gjorde när de bar ved. Fastän hon var rik och berömd lade hon repet runt halsen och gick ut tidigt på morgonen för att samla taggiga grenar precis som en slav. Grenarna slängde hon sedan på vägen som Profeten Muhammad skulle gå på. När hans fötter blev röda av blod bubblade det av glädje i hennes bröst. Hon trodde att hon var bättre än slavar och fattiga men Allah påminner henne att hon bär på ved precis som dem. 

Hon var en riktig argbigga med dåligt humör och ovårdat tal, specialist på att skapa intriger och tända osämjans och upprorets eld. Passande nog blev hon kallad, ”Den som bär bränsle till elden” i den Heliga Koranen.

Allah hade lovat att skydda Hans Profet när Han sa:

”FÖRKUNNA, du Sändebud, allt vad din Herre har uppenbarat för dig! Gör du inte det, har du inte förmedlat Hans budskap. Gud skall skydda dig mot människorna; Gud vägleder inte förnekarna av sanningen!” [al-Maa’idah 5:67].

Ett sätt att skydda Profeten på var genom att låta Hans änglar skydda och vakta honom. När surah Masad uppenbarades gick den enögde Umm Jamil ut med stenar i handen till den Heliga Moskeen för att leta rätt på Profeten, men hon kunde inte finna honom.

Beviset för det finner vi i en hadith från Ibn Ábbas, som sa: ”När orden ”MÅTTE Abu Lahab förgås!..” uppenbarades, kom Abo Lahabs fru gåendes när Profeten satt med Abo Bakr. Abo Bakr sa åt honom, ´Varför flyttar du dig inte bort från hennes väg så att hon inte skadar dig, åh Allahs Sändebud?´Allahs Sändebud sa: ´Det kommer finnas en barriär mellan henne och mig. Hon kom och ställde sig över Abo Bakr och sa: ´Åh, Abo Bakr, din kompanjon har hädat oss i sin skrift.´Abo Bakr sa: ´Nej, vid Herren av detta Hus (Kabah), han har varken sagt poetri eller reciterat ramsor.´Hon svarade: ´Du har talat sanning.´När hon gått sin väg, sa Abo Bakr, ´Såg hon dig inte?´Han sa, ´Nej, en ängel dolde mig tills hon gick sin väg.´” Stenarna tänkte hon kasta på honom. Väl framme tog Allah bort hennes syn och hon kunde endast se Abo Bakr fastän Profeten satt bredvid honom. Hon hotade att slå sönder hans mun med stenarna, varefter hon sa; ”Vi är olydiga mot den som ingen prisar, förkastar hans kall och vi tar avstånd från hans religion”. När hon gått sin väg vände sig Abo Bakr mot Profeten och frågade vad som hänt. Profeten förvissade honom att Allah tagit bort hennes syn.

Av de ahadith som berättats om henne, må Allahs förbannelser vila över henne, finner vi; Jundub ibn Sufyan berättar att: ”Profeten insjuknade varpå han under två eller tre nätter inte gick upp för att be nattbön. En kvinna kom och sa, ´Åh Muhammed! Jag hoppas att satan har lämnat dig! Jag har inte sett honom komma nära dig under två eller tre nätter!´Allah uppenbarade följande ord efter denna händelse: ” VID DET klara morgonljuset och vid natten, när dess mörker tätnar! Din Herre har inte övergett dig och du har inte väckt Hans missnöje.” [Al-Duha 93:1-3].” (Återberättad av Bukaari, 4667; Muslim 1797)

Al-Haafiz ibn Hajar sa: orden ”en kvinna kom” refererar till Umm Jameel bint Harb, Abo Lahabs fru. Från Fath al-Baari, 8/921.

Läxor; 

Vi skriver ner fem fakta som vi lär oss i denna surah och egna reflektioner. En lärdom som jag tänkte dela med mig av är att som muslim får vi bedriva handel och det är uppmuntrat att tjäna sitt uppehälle men vi får aldrig låta det gå före islam, vår religion. Vi ska även jobba för vårt uppehälle och inte bli beroende av andras pengar. Vi lever i Sverige där många muslimer tar bidrag därför vill jag även dela några ahadith; 

"Vid den i vars hand är min själ, om en av er skulle bära ved på ryggen och sälja den, så är det bättre för honom än att be en man som kanske eller kanske inte ger honom något." [Sahih Bukhari 1401]

"Den övre handen är bättre än den lägre handen. Den övre handen är den som ger medan den lägre handen är den som tar emot." [Sahih Muslim 1033]

Profeten var en man bland andra män. Han avlägsnade loppor från sina kläder, mjölkade sina får och tog hand om sig själv. Det är inte bara Profeten som är det bästa exemplet på en man som jobbade hårt även Profeten Dawod som endast åt från det han tjänat genom sitt eget arbete. 

Så dagens citat är; "Ge en man en fisk och du mättar honom för dagen. Lär en man att fiska och du har mättat honom för en livstid."

Vi ska jobba för självständighet och att vara oberoende. Att ge istället för att behöva ta emot men vi ska inte låta vårt arbete gå över de regler Allah satt över oss. 

Kommer ihåg när man gick i skolan och hur en del barn hade som vana att fråga andra om allt, smaka det, pengar osv och jag tror att de flesta varit med om dessa personer. Jag vill att de ska reflektera över att en muslim har qana3 och är nöjd med det Allah gett och gapar inte efter mer.

Pyssel;