Tema Sahaba - två slavar
Bilal ibn Rabah
Bilal var från Abessinien som föddes och växte upp i Mecka. Hans mor hade blivit tillfångatagen när armén av elefanter kom från Jemen så han föddes in i slaveriet. Han var en av de första muslimerna. Profeten brukade säga att en fri man och en slav följde honom och menade Bilal. Även andra slavar blev muslimer.
Ledarna från Quraish kom till Profeten och sa att de kunde tänka sig att sitta med honom och diskutera men Bilal, Suhayb, Miqdad och Ammar får inte vara med. De var slavar och ledarna kände sig bättre och mer värda än dem. Flera ayaht kom ner efter det här som förklarade att de inte ska lyssna till ledarna. Profeten ska fortsätta sitta med slavarna som upphöjer Allahs namn och inte låta sig övertalas av ledarnas önskemål.
Den starkaste av kompanjonerna att bekämpa de otrognas tortyr var slaven Bilal. När de otrogna torterade honom ropade han ut, ’En, en!’ För han visste att detta fick dem att bli ändå argare. Han var inte ute efter att förmildra tortyren han utsattes för. Ibn Ishaq sa, ”Han sålde sin själ till Allah.”
Bilal ägdes av en elak man som hette Umayya bin Khalaf. Efter att Bilal blivit muslim brukade Umayya binda ett rep runt hans nacke och låta gatpojkarna dra omkring med honom. Ibland tog han ut Bilal och lade honom på rygg i den heta sanden eller på en sten. För att göra tortyren ännu hemskare lade han en tung sten på Bilals bröst. ”Nu, vid Gud, kommer du att få ligga här tills du dör eller förnekar Muhammed och dyrkar Lat och Uzza”, sa Umayya. Bilal ropade ut sin tro: ”En, En!” Han ville inte tro på avgudarna Lat och Uzza, utan endast på En Enda Gud, Allah. Han ville följa den som har skapat allt vad himlarna och jorden bär. Han ville följa den rena och ursprungliga tron som alla profeter har förmedlat.
Abo Bakr brukade gå runt på marknaderna i staden och bevittna den svåra tortyr som många av de muslimska slavarna fick utstå. Han såg hur Umayyah bin Khalaf drog Bilal ut till den stekande solen. Han såg när Umayyah tryckte ner Bilal mot den varma sanden varefter han placerade en stor sten på hans bröst för att göra tortyren värre. Bilal, som sålt sin själ till Allah yttrade ord som fick de otrogna att se rött av ilska, ”En, endast en!” Abo Bakr viskade i Bilals öra, ”Den Ende skall rädda dig!”
Abo Bakr gick till Umayyah och frågade om han kunde sälja honom Bilal för 5 oqiyyah av guld. Umayyah förundrades över den höga summan pengar och sålde honom gladeligen, han sa, ”Ta Bilal det finns ändå inget gott i honom.” Efter att affären var över sa Umayyah retfullt, ”Om du så hade velat köpa honom för 1 oqiyyah så hade jag ändå sålt honom till dig.” Abo Bakr svarade honom, ”Och om du hade vägrat att sälja honom till mig för inte mindre än 100 oqiyyah hade jag ändå köpt honom!” Bilals räddning kom när Abo Bakr, med Allahs hjälp, passerade förbi och köpte honom och därefter satte honom fri. Under slaget av Badr var Bilal med och dödade Umayyah. De kunde inte begrava Umayyah utan man lämnade honom i sanden med några stenar på sig istället.
Ordet ”Adhaan” betyder förmedling, i islam är betydelsen ’att utropa att bönetiden inträffat’. Böneutropet föreskrevs under det andra året efter emigrationen till Medina. Det finns några olika berättelser om hur böneutropet fastställdes. Till en början visste inte folket när de skulle samlas för att be, profeten frågade sina kompanjoner om de hade några förslag. Umar ibn Khattab föreslog att någon skulle ropa ut ’Bönen börjar!’ Profeten tyckte om idén och implementerade den.
Ibn Umar berättar i Sahih Al-Bukhari; ”När muslimerna nådde Medina brukade de försöka göra varandra uppmärksamma på att tiden för bön gått in. Det var innan böneutropet introducerats. Så en dag diskuterade de problemet, varpå någon föreslog att de skulle ringa i en klocka på samma sätt som de kristna gjorde, andra föreslog att de skulle använda en trumpet likt det horn som judarna använde sig av. Umar sa, ’Varför skickar ni inte en man som kallar till bön?’ Då sa Profeten, ’Åh Bilal, ställ dig upp och kalla folket till bön.’” På detta sätt blev den friköpte slaven Bilal ibn Rabah den förste böneutroparen i islams historia.
’Abdullah ibn Zayd ibn Abdu Rabb al-Ansari hade en dröm vari han såg en man klädd i två gröna plagg, i hans hand fanns en klocka. Jag sa, ’ Åh Allahs tjänare, vill du sälja den ringklockan?’ Han svarade, ’Vad ska du göra med den?’ Jag sa, ’Vi kommer kalla folket till bön med den.’ Han sa, ’Skall jag inte visa dig något bättre än det?’ Jag sa, ’Ja.’ Han sa, ’Säg, Allaahu Akbaar Allahu Akbaar…(till slutet av adhaan).’ När morgonen kom gick jag till Allahs Sändebud och berättade min dröm. Han sa, ’Det är en sann dröm, in sha Allah. Gå med Bilal och berätta för honom om vad du sett, så att han kan göra utropet, eftersom han har vackrare röst än dig.” Så jag ställde mig upp med Bilal och började berätta för honom det jag sett, och han kallade folket till bön. Omar ibn Khattab hörde utropet medan han befann sig i sitt hem, han kom ut med kappan släpandes bakom honom och sa, ’Vid Den Som sänt dig med sanningen, åh Allahs Sändebud, jag såg det som han sett.’ Allahs Sändebud svarade, ’ Alhamdullilleh (Lov och pris tillkommer Allah).’” Bilal var efter det böneutroparen i Medina och den som kallade Profeten till bön när folket var redo att be.
När muslimerna tog över Mecka var det Bilal som klättrade upp på kabah och ropade ut adhan. Efter profetens död kom inte Bilal längre än Muhammads namn förrän han bröt ihop. Den dag Profeten dog var den sista dagen som Bilal gjorde adhan i Medina. Under Abo Bakrs åkte han till Syrien för att vara med i jihad. När muslimerna tog över Jerusalem bad Omar ibn Khattab honom att göra adhan i staden så Bilal var den första att göra adhan i Medina, Mecka och Jerusalem.
En gång när några av sahaba stod tillsammans och de hade en diskussion. Alla delade en annan åsikt än Abu Dharr och när Bilal också rättade honom sa Abu Dharr, "Även du, å son till en svart kvinna, försöker rätta mig?" Bilal ställde sig upp och det var tydligt att han var upprörd och sa, "Vid Allah, jag ska berätta vad du sa till profeten." När profeten hörde vad som hänt blev han arg. Abu Dharr skyndade sig för att prata med Profeten och sa, "Fred över dig åh Allahs sändebud!" Profeten sa till honom, "Åh Abu Dharr! Har du hånat honom på bekostnad av hans mamma? Du är en man som har spår av jahiliyya i dig!" Abu Dharr grät och sa, "Å Allahs Profet be Allah att förlåta mig." Han lämnade moskén gråtandes. När han såg Bilal lade han sitt huvud på marken och sa. "Å Bilal, jag kommer inte ta upp mitt huvud från marken förrän du sätter din fot på mitt huvud. Du är den som är ärad och jag är den som förnedrad." Bilal grät och pussade Abu Dhar på kinden och sa, "Ett ansikte som har fallit ned till marken för Allahs skull ska inte bli trampat på utan den ska bli pussad." (Bukhari)
Innan hans död åkte han tillbaka till Medina efter att han sett en dröm där Profeten frågade varför han inte hälsade på honom. Hassan och Hussein bad honom att göra adhan igen i staden. Med skakig röst och tårar från ögonen gjorde han adhan i staden igen. När folket hörde Bilals röst kom de ut från sina hem och de grät eftersom det påminde dem om dagarna när Profeten levde.
En gång frågade Profeten Bilal vilken speciell gärning han har gjort då han hörde Bilals fotsteg i Paradiset. Bilal svarade att han alltid gör två rakah efter han gjorde wudo och han var bland de som alltid hade wudo.
Bilal dog i Damaskus troligen under 18 året efter hijrah.
Khabbab ibn Arrat
Khabbab var en slav från de östra delarna av den arabiska halvön. Efter ett stort slag som hans stam förlorade blev han tillfångatagad och såld. Ägarinnan Umm Anmar såg att han var en smart pojke så hon sände honom till en smed som lärde honom konsten att göra svärd. Det var honom man kom till för att få det bästa svärdet. Han accepterade islam tidigt och torterades svårt på grund av det mer om det hittar ni här.
Umm Anmar brukade bränna Khabbab med järnet. Den förtrycktes dua är accepterad, Khabbab gjorde dua mot henne. Hon fick en hemsk sjukdom som gav henne en svår huvudvärk. Det enda botemedlet var att bränna henne i huvudet med brännhett järn. Så som vi behandlar andra kommer vi själva att bli behandlade.
Khabbab lämnade Mecka för Medina och Umm Anmar kunde inte stoppa honom. Han blev en rik man men glömde aldrig de fattiga och behövande. I sitt hem fanns en plats där han förvarade sina pengar som de fattiga kände till. Vem som helst kunde komma in och ta från dessa pengar utan att fråga om lov eller bli ifrågasatt.
När Khabbab dog stod Ali vid hans grav och sa, "Må Allah visa barmhärtighet mot Khabbab. Han accepterade islam utav hela sitt hjärta. Han gjorde hijrah utan att bli tvingad. Han levde som en krigare och Allah ska inte låta belöning för den som gjort gott gå förlorad."
Läxa;
Dua - de troendes vapen
Här hittar ni en stencil med lite om dua som vi ska lära oss till nästa vecka, hur man gör dua, tider som dua är accepterad och hur dua besvaras. Här hittar ni vad jag skrivit ned om dua.
Pyssel;
När jag tänker på slavar så tänker jag på kedjor. Arabernas slaveri var inte som det slaveri som Amerika är känt för och i och med islam så förändras slavarnas roll ännu mer. Finns lite olika pyssel man kan göra med kedjor. Jag gjorde en enkel hårtofs, armband och nyckelring vilket hoppas ska inspirera min grupp till fler ideér.
Audio Khabbab ibn Arrat av Mufti Menk
Text om Khabbab ibn Arrat på engelska
Audio Bilal ibn Rabah av Yasir Qadhi
lite om bilal
Yasir Qadhi serie om dua - weapon of the believer
Kommentarer
Skicka en kommentar