Tema Sahaba - Umm Salama

"Umm Salama" Hind bint Abo Umayyah

Umm Salama deltog vid troseden vid Ridwan, därmed förtjänade hon Paradiset.

När nyheten om att Umm Salama och hennes make blivit muslimer nådde Quraish fick även de ustå förföljelser och trakasserier.  Men paret vacklade inte eller misströstade och förblev orubbliga i deras nya tro. 
Efter att förföljelserna i Mecka blev mer än vad många klarade så emigrerade många till Abessinien, däribland Umm Salama. 

Trots beskyddet som Umm Salama och hennes följeslagare fick från den Abessinske ledaren, önskade de att återvända till Mecka, för att vara nära Profeten, där källan av uppenbarelser och vägledning fanns. 

Nyheter nådde slutligen muhajirun att antalet Muslimer i Mecka hade ökat bland dem var Hamzah ibn Abdulmuttalib och Umar ibn al-Khattab. Deras tro hade i hög grad stärkt muslimernas position. Ryktet sa att Quraish lättat på förföljelserna. En grupp muhajirun, sporrade av vad som fanns i djupet av deras hjärtan bestämde sig därför att återvända till Mecka. Väl där så visade det sig att förtrycket hade blivit värre och svårare än tidigare. När Allah öppnade vägen för muslimerna till Medina var Umm Salama och hennes make bland de första att ge sig av. 

Hijra för Umm Salama och hennes make skulle inte bli lätt. Faktum är att det blev en bitter och smärtsam upplevelse och speciellt för henne. 

Umm Salama berättar; 

”När Abo Salama (min man) beslöt sig för att ge sig av till Medina förberedde han en kamel även för mig. Han hjälpte mig upp varefter han placerade vår son Salama i mitt knä. Min man tag i kamelen och gick vidare utan att stanna eller vänta på någon. Innan vi hunnit ut från Mecka stoppades vi av några män från min stam som sa till min man, ”Även om du är fri att göra vad du vill, så har du har ingen makt över din fru. Hon är vår dotter. Tror du att vi tänker acceptera att du för bort henne?” De puttade honom bort ifrån mig och tog mig bort från honom. När min mans klan Banu ’Abdul-Asad såg detta exploderade de av ilska.

”Nej, vid Allah”, skrek de, ”vi kommer inte överge pojken. Han är vår son och vi har störst rätt till honom.”

De tog tag om min sons hand och ryckte honom bort ifrån mitt knä. På bara några sekunder fann jag mig själv helt ensam. Min man var på väg till Medina och hans klan hade ryckt bort min son från mina armar. Min egen klan, Banu Makhzum, var starkare än mig och med våld tvingade de mig att stanna kvar hos dem.

Varje förmiddag därefter gick jag iväg till den plats där tragedin utspelat sig. Jag påminde mig själv om dessa fruktansvärda minuter i mitt liv och grät tills mörkret omringade mig. Så här fortsatte jag i ett år eller mer tills en man från Banu Umayyah gick förbi mig och såg hur jag mådde. Han återvände till min klan och sa, ”Varför friger ni inte denna fattiga kvinna? Ni har bidragit till att både hennes man och son separerats från henne.”

Han fortsatte tala i hopp om att deras hjärtan skulle mjukna och deras känslor skulle bestämma. Till slut sa de till mig, ”Gå iväg till din man om du vill.”

Men hur skulle jag kunna återförenas med min man i Medina och lämna min son, mitt eget kött och blod, i Mecka tillsammans med Banu ’Abdul-Asad? Hur skulle jag bli fri min vånda och hur skulle mina ögon kunna vara utan tårar när jag nått mitt mål i Medina utan vetskap om min lilla son som jag lämnat bakom mig i Mecka?

Det fanns de som förstod min vånda och deras medlidande hjälpte mig. Deras bönfallande till Banu ’Abdul-Asad å mina vägnar hjälpte och de återlämnade min son.

Jag ville ge mig av så fort som möjligt, till och med tiden det tog att hitta någon att resa med var för lång. Jag var rädd för att det skulle komma hinder i vägen som skulle fördröja eller stoppa mötet med min man. Fort gjorde jag i ordning min kamel, lade min son i mitt knä varefter jag gav mig av i riktning mot Mecka. (Helt ensam med hennes lilla son gav hon sig iväg på en 500 km lång resa genom öknen, med rövare och farliga djur som lurade.)

När jag nådde Tan’im (ca. 5km från Mecka) mötte jag Uthman ibn Talhah. (Han tog hand om Ka’bah innan islam men var inte muslim än.) ”Vart ska du gå, Zad Ar-Rakibs dotter?” frågade han. (Umm Salams far var känd som den som försåg resande med mat utan att ta betalt).

”Till min man i Medina.”

”Finns det ingen annan med dig?”

”Nej, vid Allah. Endast Allah och min lilla son är här.”

”Vid Allah, jag kommer inte överge dig förrän du nått Medina,” svor han.

Därefter tog han tag i min kamels tyglar och förde oss vidare. Jag har aldrig, vid Allah, träffat någon från araberna så generös och nobel som honom. När vi nått fram till en rastplats lät han kamelen knäböja och vänta tills jag gått ner. Därefter tog han kamelen till ett träd för att tjudra den. Sedan gick han för att vila i skuggan av ett annat träd. När vi vilat klart gjorde han kamelen redo varefter han förde oss vidare.

Samma sak gjorde han varje dag tills vi nådde Medina. När vi nådde en by nära Quba’ (ca. 3km från Medina) som tillhörde Banu ’Amr ibn ’Awf sa han, ”Din make finns i den här byn. Träd in i den med Guds välsignelser.” Sedan återvände han till Mecka.

Så möttes deras vägar till slut efter en lång separation. Umm Salamah var överlycklig över att träffa sin make och han var förtjust över att se sin fru och son igen.

Väl framme i Medina följde stora och betydelsefulla händelser den ena efter den andra. Under slaget av Uhud skadades Abu Salama svårt. Han tycktes först svara väl på behandlingen, men hans skador läkte aldrig helt och han förblev sängliggande. 

En gång när Umm Salama vårdade honom sade han till henne: 

”Jag hörde Guds Budbärare säga: Närhelst en olycka träffar någon skall han säga, “Säkerligen vi är ifrån Allah och till Honom skall vi säkerligen återvända.” Och han skulle be, ”O Herre, ge mig i retur någonting gott från det vilket endast Du, Upphöjd och Mäktig, kan ge”. 

Fastän Umm Salama gjorde den duan kunde hon inte i sitt hjärta känna att någon skulle vara bättre än hennes kära make, Abo Salama.

Abu Salama förblev sängliggande i flera dagar. En morgon kom Profeten för att träffa honom. Besöket varade längre än vanligt. Medan Profeten fortfarande var vid hans sida dog Abu Salama. 

Med välsignade händer, stängde Profeten ögonen på sin döde följeslagare. Sedan reste han sina händer mot himlen och bad: 

”O Herre, förlåt Abu Salama. Höj honom bland de som är Dig nära. Ta hand om hans familj i alla tider. Förlåt oss och honom, O Herre över Världarna. Bredda hans grav och gör det lätt för honom.” 

Muslimerna var mycket bedrövade över Umm Salamas svåra situation. Hon blev känd som "Ayyin al-Arab", den som har förlorat sin make. Hon hade ingen familj i Medinah förutom hennes små barn.

Både Muhajirun och Ansar kände att de hade en skyldighet mot Umm Salama. När hennes Iddah var över bad Abu Bakr om hennes hand, men hon vägrade. Då bad Umar om att få gifta sig med henne men hon avböjde frieriet. När Profeten friade till henne sa hon; 

”O Allahs Budbärare, jag har tre karaktärsdrag. Jag är en kvinna som är extremt svartsjuk och jag är rädd för att du kommer att se hos mig någonting som kommer att förarga dig och orsaka att Allah straffar mig. Jag är en kvinna som redan är till åren och jag är en kvinna som har en ung familj.” 

Profeten (frid över honom) svarade: 

”Angående svartsjukan du nämnde, så ber jag till Allah den Allsmäktige att den ska försvinna från dig. Vad gäller din ålder, så har samma problem drabbat mig. Vad gäller din familj så är din familj min familj.” 

Muslim (918) berättar att Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) sa; 

Jag hörde Profeten säga; “Det finns ingen som när han möter en svårighet/prövning säger ’Inna Lillaahi wa inna ilayhi raaji’oon, Allaahumma ujurni fi museebati w'ukhluf li khayran minha’ (Verkligen, vi tillhör Allah och till Honom ska vi återvända; Åh Allah belöna mig för denna svårighet och ge mig något bättre i utbyte) utan att Allah kommer att belöna honom för svårigheten och ge honom något bättre som kompensation.” Hon sa: När Abu Salama dog, sa jag den dua som Profeten lärt oss, och Allah gav mig någon som var bättre än honom (Abo Salama), Profeten. 

Enligt en annan källa; när Abo Salama dog, sa jag: Vem kan vara bättre än Abo Salama, Profetens kompanjon? Men Allah förutbestämde att jag skulle säga det. Därefter gifte jag mig med Profeten.

De gifte sig och Allah besvarade de böner som Umm Salama gjort och gav henne någon bättre än Abu Salama. Från den dagen var inte Hind al Makhzumiyah längre bara mamma till Salama utan även mamma till alla de troende: Umm al-Mu'mineen.

Profeten förbarmade sig över denna kvinna och hennes fyra föräldralösa småbarn och gifte sig med henne fyra år efter hijrah.
Hon dog 62 år efter Hijrah, 84 år gammal. Hon var den som levde längst av alla Profetens fruar. 
 
Utdrag ur boken: "Companions of The Prophet", Vol. 1, Av: Abdul Wahid Hamid.

Läxa; 

"Vi skall helt visst låta er utstå prövningar genom fruktan, hungersnöd, förlust av egendom och liv och frukten [av ert arbete]. Förkunna för de tålmodiga och uthålliga ett glatt budskap - för dem som när de drabbas av olycka och motgång säger: "Vi tillhör Gud och till Honom skall vi återvända" (2:155-156)

Första delen i den dua i historien är en dua jag tycker att varje muslim ska kunna och jag har delat ut den tidigare men barnen i gruppen har ändrats genom åren och repetition skadar aldrig. Det är när svårigheten slår till som vi visar vår nivå av tro, vad är vår första tanke vid prövning? Låt våra första ord vara, Inna lillahi wa inna ileihi rajioon. 

Detta liv är fullt av prövningar och en del kan ha svårt att förstå varför livet är så svårt. Personligen tycker jag att den här korta lektionen ger en del svar på den frågan. Och vi ska aldrig glömma, 

"På prövningen följer lättnad!" (94:5)"[Ja,] på prövningen följer lättnad!" (94:6)

När man är ung och något händer kan det kännas som om det aldrig kommer bli bra igen. Man känner mer och många lever i en ständig känslomässig berg-och-dalbana att hela tiden påminna sina ungdomar om att ta en minut i taget. Även den svåraste prövningen går över, lägg din totala tillit till Allah och Han kommer hjälpa dig. Han är Den som har ditt hjärta i Sin hand och han kan få dig lycklig och lugn igen. Hadithen "Allah prövar den Han älskar," är stor tröst när livet känns svårt. (Jag vet att prövningar kan bero på annat men jag ber Allah att vi ska få vara bland de Allah älskar. 

Pyssel; 

Vi dekorerar tekoppar med porslinspennor med hjärtan. Historien om Umm Salama och Abo Salama är en sorglig kärlekshistoria på många sätt. Jag klistrade fast ett hjärta på min mugg och gjorde prickar med penna när man sedan tar bort klistermärket får man ett fint hjärta.. Enkelt men fint pyssel som även de yngsta klarar. 

Länkar; 

Texten om Umm Salama är hämtad härifrån 
Yasir Qadhi om Umm Salama
Mufti Menk om Umm Salama
Audio om Umm Salama del 1 och del 2 
En till audio om Umm Salama
Lite texter på svenska om prövningar.