Tema Sahaba - Mosab ibn Umayr
Berättelsen nedan får inte kopieras eller spridas då den är tagen från en barnbok vi hoppas kunna publicera någon gång i framtiden.
Mus’ab
ibn Umayr
Mus´ab ibn Umayr föddes och växte
upp i lyx och överflöd. Hans rika föräldrar uppmärksammade och brydde sig
väldigt mycket om honom. Han bar de dyraste kläderna och de mest moderna skorna
på den tiden. Yemeni skor betraktades då som väldigt eleganta, och det var ett
privilegium att ha de allra bästa av dem.
Som
ung var han beundrad av Mekkas adelsmän, Quraish, inte bara för att han såg bra
ut och för sin stil, utan även för sin intelligens, eleganta hållning,
uppförande och skarpsinnighet. Trots sin ungdom fick han vara med på Quraish
möten och samlingar. Han visste därför vad som hände Mekkaborna och hur deras
inställning och taktik var.
Bland
Mekkaborna utbröt upphetsning och oro när Muhammed (Allahs
frid och välsignelser vare med honom), känd som al-Amin – den
Pålitlige – steg fram och sa att Allah hade sänt honom som en bärare av goda
nyheter och som en varnare. Han varnade Quraish för hemska straff om de inte
började dyrka och lyda Allah, och han talade om belöningar för de rättfärdiga.
Hela
Mekka surrade av prat om de här varningarna. De sårbara Quraishledarna tänkte
ut olika sätt att tysta Muhammed (Allahs frid och välsignelser
vare med honom). De både hånade och försökte övertala honom, men när inte hån och
övertalningsförmåga räckte, startade de en kampanj av attacker och
förföljelser.
Mus´ab
fick veta att Muhammed (Allahs frid och välsignelser vare med honom),
och de som trodde på hans budskap, samlades i ett hus nära en kulle vid as-Safa
för att undvika Quraish attacker. Det var al-Arqams hus.
För
att stilla sin nyfikenhet gick Mus´ab till al-Arqams hus med vetskapen om
Quraish fientlighet. Där mötte han Profeten (Allahs frid och välsignelser
vare med honom) som undervisade sin lilla skara av sahaba. Han reciterade verser ur Koranen för dem, och de gjorde Salaat – bön – tillsammans i
underkastelse till Allah, Den Mäktige, Den Högste.
Profeten
(Allahs frid och välsignelser vare med honom) välkomnade honom,
och med sin ädla hand rörde han ömt vid Mus´abs hjärta medan det bultade av
upphetsning. En djup känsla av lugn kom över Mus´ab. Han var helt överväldigad
av det som han hade sett och hört. Koranens ord hade gjort ett djupt och
omedelbart intryck på honom. Vid det här första mötet med Profeten (Allahs
frid och välsignelser vare med honom) accepterade den unge och
beslutsamme Mus´ab Islam. Det var ett historiskt ögonblick.
Att han accepterade Islam innebar ett bekymmer för hans mamma. Hennes namn var Khunnas bint Malik. Hon var en kvinna med mycket styrka. Hon hade en dominant personlighet och kunde lätt väcka rädsla. Alla de mäktiga adelsmännen i Mekka, och deras tillgivenhet till hedniska vanor och traditioner, var av liten betydelse för Mus´ab. Men att ha sin mamma som motståndare kunde han inte ta lätt på. Till slut bestämde sig Mus´ab för att dölja sin tilltro till Islam tills Allah kom med en lösning.
Han
fortsatte att regelbundet besöka al-Arqams hus och sitta i Profetens (Allahs
frid och välsignelser vare med honom) sällskap. Han kände sig
fridfull i sin nya tro och försökte gömma den för sin mamma. På det sättet
lyckades han avvärja sin mors vrede, men inte så länge.
Det
var svårt på den tiden att hålla något hemligt i Mekka under en längre tid.
Quraish ögon och öron fanns överallt. Inom kort blev Mus´ab sedd när han steg
in i al-Arqams hus, av någon som kallades Uthman ibn Talhah.
Vid
ett annat tillfälle såg Uthman att Mus´ab bad på samma sätt som Muhammed bad.
Slutsatsen var uppenbar. Som en stormvind spreds nyheten att Mus´ab hade
accepterat Islam. Den nådde Quraish och så småningom hans mamma. Mus´ab stod
framför sin mamma, sin stam och Quraish adelsmän som alla hade samlats för att
ta reda på vad han hade gjort och vad han hade att säga till sitt försvar.
Mus´ab erkände att han hade blivit muslim, och utan betänkligheter förklarade
han varför. Han reciterade några verser ur Koranen, verser som hade renat de
troendes hjärtan och fört dem tillbaka till Allahs sanna religion. Fastän
muslimerna bara var några få i antal, var deras hjärtan fyllda av visdom, ära,
rättvisa och mod.
Medan
Mus´abs mamma lyssnade på sin son, som hon hade ödslat så mycket omtänksamhet
och omsorg på, blev hon mer och mer uppretad. Hon ville tysta honom med ett
enda slag, men handen som for ut som en pil kom att vackla och stappla för
ljuset som strålade från Mus´abs fridfulla ansikte. Kanske var det hennes
moderskärlek som förhindrade henne att faktiskt slå honom.
Hon
ville hämnas för de gudar som han hade övergett, och sättet blev långt värre än
vad ett par slag någonsin kunde ha varit. Hon lät Mus´ab bli tagen till ett
avlägset hörn i huset där han blev hårt bunden och fasthållen. Han hade blivit
fånge i sitt eget hem.
Under
en lång tid förblev Mus´ab bunden och fängslad under vakters vaksamma ögon. På
så sätt ville mamman förhindra honom från att ha någon mer kontakt med Muhammed
(Allahs frid och välsignelser vare med honom)
och hans tro. Trots den svåra prövningen vacklade inte Mus´ab. Han måste ha
fått nyheter om hur andra muslimer blev plågade och torterade av
avgudadyrkarna. För honom, som för många andra muslimer i Mekka, blev livet mer
och mer outhärdligt.
Till
slut hörde han att en grupp muslimer i hemlighet förberedde sig för att utvandra
till Abyssinien för att söka skydd och bistånd. Han funderade på hur han skulle
kunna fly från sitt fängelse och förena sig med dem. Vid första bästa
tillfälle, när hans mamma och fångvaktarna inte var beredda, lyckades han
ljudlöst smita iväg. Med all hast förenade han sig med de andra flyktingarna
och det dröjde inte länge förrän de seglade över Röda Havet mot Afrika.
Fastän
muslimerna trivdes med freden och säkerheten i Negus rike, längtade de efter
att få vara i Mekka, i Profetens (Allahs frid och välsignelser
vare med honom) ädla sällskap.
En
dag kom nyheter om att muslimernas förhållanden i Mekka hade förbättrats.
Mus´ab var då en av de första som återvände. Nyheten visade sig vara falsk, så
Mus´ab fick återvända till Abyssinien igen.
Vare
sig han var i Mekka eller i Abyssinien förblev Mus´ab stark i sin nya tro, och
hans viktigaste angelägenhet var att inrätta sitt liv så att hans skapare
skulle betrakta det som värdigt.
När
Mus´ab återvände till Mekka gjorde hans mamma ett sista försök att få kontroll
över sin son. Hon hotade med att åter binda fast honom och hålla honom
fängslad. Mus´ab svor på att han skulle döda alla som hjälpte henne. När hon
såg hans beslutsamhet förstod hon att han skulle kunna förverkliga sitt hot.
Separationen
var oundviklig. Det var sorgligt för både mor och son. Mus´abs mamma fortsatte
att hålla hårt fast vid otro – kufr.
För Mus´abs del hade tron – iman –
blivit ännu starkare. När mamman slängde ut Mus´ab från sitt hus och tog bort
all slags bekvämlighet, sa hon:
”Sköt
dig själv. Jag är inte villig att vara mor till dig.”
Mus´ab
gick fram och ställde sig nära henne och sa:
”Mamma,
jag vill ge dig ett uppriktigt råd, för jag är bekymrad för dig. Säg att du
vittnar om att det inte finns någon Gud utom Allah, och att Muhammed (Allahs
frid och välsignelser vare med honom) är hans tjänare och hans
Budbärare.”
”Jag
svär vid alla skjutande stjärnor att jag inte skall gå över till din religion,
även om min åsikt blir förlöjligad och mitt förstånd blir försvagat”,
insisterade hon.
Mus´ab
lämnade hennes hus med all den lyx och bekvämlighet som han brukade njuta av.
Den eleganta, välklädda ynglingen skulle hädanefter bara bli sedd i grova
kläder. Han hade nu viktigare saker att bekymra sig över. Han beslutade sig för
att använda sin begåvning och energi till att skaffa sig kunskap, och till att
tjäna Allah och Hans Profet (Allahs frid och välsignelser vare med honom).
En
dag, många år senare, närmade sig Mus´ab en samling muslimer som satt runt
Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom).
De böjde sina huvuden och sänkte sin blick när de såg Mus´ab. Några blev till
och med rörda till tårar. Hans klädesdräkt – jelbab – var gammal och trasig. De tänkte tillbaka på tiden innan
han accepterade Islam, då han alltid var så elegant. Profeten (Allahs
frid och välsignelser vare med honom) tittade på Mus´ab, log
behagfullt och sa:
”Jag
har sett den här Mus´ab med sina föräldrar i Mekka. De ödslade omsorg och
uppmärksamhet på honom och gav honom all bekvämlighet. Det fanns ingen yngling
från Quraish lik honom. Sedan lämnade han allt för att behaga Allah och för att
ägna sig åt att tjäna hans Profet (Allahs frid och välsignelser vare med honom).”
Profeten
(Allahs frid och välsignelser vare med honom)
fortsatte sedan:
”Det
kommer att komma en tid då Allah ger er seger över Persien och Bysantinien. Ni
kommer att ha en dräkt på morgonen och en annan på kvällen, och ni kommer att
äta ur en skål på morgonen och en annan på kvällen.”
Med
andra ord förutsåg Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom)
att muslimerna skulle bli rika och mäktiga och att de skulle ha materiella
saker i överflöd. Sahaba som satt
runt Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom)
frågade honom:
”O,
Allahs Budbärare, har vi det bättre nu i dessa tider eller kommer vi att ha det
bättre då?”
Han
(Allahs frid och välsignelser vare med honom)
svarade:
”Ni
har det snarare bättre nu än vad ni kommer att ha då. Om ni visste om världen
det som jag vet, skulle ni sannerligen inte vara så bekymrade för den.”
Vid
ett annat tillfälle talade Profeten (Allahs frid och välsignelser
vare med honom) på ett liknande sätt till sahaba,
och frågade dem hur de skulle känna om de kunde ha en dräkt på morgonen och en
annan på kvällen, och ha tillräckligt med världsliga saker, så att de kunde
hänga gardiner i sina hus, precis såsom Ka´bah är heltäckt. Sahaba svarade att de skulle vara i en
bättre situation, eftersom de skulle ha tillräckligt med föda och på så sätt
vara fria att ägna sig åt ibada –
gudsdyrkan. Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) sa
att de faktiskt hade det bättre nu, som situationen var.
Trots
ungefär tio års tid av försök att bjuda in människor till Islam förblev den
största delen av Mekkas människor fientliga. Den nobla Profeten (Allahs
frid och välsignelser vare med honom) gick till at-Taif för att
söka nya anhängare till Islam, men blev avvisad och jagad ut ur staden. Islams
framtid såg dyster ut.
Strax
efter denna händelse valde Profeten (Allahs frid och välsignelser
vare med honom) Mus´ab till ambassadör i Yathrib. Han skulle undervisa en liten
grupp troende som hade kommit för att lova trohet till Islam. Dessutom skulle
han förbereda staden som snart skulle bli känd som Medina, för hijrah.
Mus´ab
blev utvald trots att det fanns andra sahaba
som var äldre eller närmare släkt med Profeten (Allahs frid och
välsignelser vare med honom), eller som syntes ha mer inflytande. Utan tvivel blev Mus´ab vald
till den här uppgiften tack vare sin nobla karaktär, fina sätt och skarpa
intellekt. Hans kunskaper om Koranen och hans förmåga att recitera vackert och
rörande var också av viktig betydelse. Han skulle bjuda in människor till Allah
och den rätta vägen, Islam, samtidigt som han förberedde det som skulle bli det
första muslimska samhället.
Han
trädde in i Yathrib som gäst till Sa´d ibn Zurarah som kom från Khazrajstammen.
Tillsammans mötte de människorna i deras hem och på samlingar. De berättade om
Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom),
upplyste dem om Islam och reciterade Koranen. Genom Allahs nåd accepterade
många Islam. Det här var speciellt glädjande för Mus´ab, men djupt alarmerande
för många ledare i Yathribs samhällen.
En
dag satt Mus´ab och Sa´d tillsammans med ett par nya muslimer från Zafarstammen
och andra som var intresserade av Islam. Plötsligt kom en mäktig och
framstående man från staden fram till dem, svingandes sitt spjut. Han hette
Usayd ibn Khudayr. Han var likblek av raseri. Sa´d ibn Zurarah såg honom och sa
till Mus´ab:
”Det
här är en ledare av en stam, må Allah sätta sanning i hans hjärta.”
”Om
han sätter sig ned skall jag prata med honom”, svarade Mus´ab.
Han
visade upp det lugn och fina sätt som en stor da´iy – en som berättar om Islam och gör dawa – har. Den arga Usayd förolämpade och hotade Mus´ab och hans
värd.
”Varför
har ni båda kommit hit till oss för att korrumpera de svaga bland oss? Håll er
borta från oss om ni vill hålla er vid liv.”
Mus´ab
log ett varmt och vänligt leende och sa till Usayd:
”Vill
du inte sitta ned och lyssna? Om du blir nöjd och belåten med vårt uppdrag så
acceptera det, och om du ogillar det du hör skall vi sluta att berätta för er
och ge oss av.”
”Det
verkar förnuftigt”, medgav Usayd, stack sitt spjut i marken och slog sig ned.
Mus´ab
tvingade honom inte att göra någonting och fördömde honom inte heller; han bjöd
bara in honom till att lyssna. Om han blev nöjd, var det bra – om inte, skulle
Mus´ab lämna hans område och hans stam utan väsen och gå till ett annat
distrikt.
Mus´ab
började berätta för honom om Islam och reciterade också Koranen. Till och med
innan Usayd sa något, kunde man tydligt se i hans ansikte, som nu strålade
förväntansfullt, att tron hade nått hans hjärta. Han sa:
”Så
vackra dessa ord är och så sanna! Vad skall en person göra om han vill ansluta
sig till den här religionen?”
”Ta
ett bad, rengör dig själv och dina kläder, avge sedan shahaadah – trosbekännelsen – och gör salaat – bön.”
Usayd
lämnade församlingen och var borta en kort stund. Han återvände och vittnade om
att det inte finns någon Gud förutom Allah och att Muhammed är Hans Budbärare.
Därefter bad han två rak´a och sa:
”Det
finns en annan man. Om han följer er kommer hela hans folk att följa honom. Jag
skall skicka honom till er nu. Han är Sa´d ibn Mu´adh.
Sa´d
ibn Mu´adh kom och lyssnade på Mus´ab. Han blev övertygad och belåten och
accepterade Islam. Han följdes åt av en annan viktig man från Yathrib, Sa´d ibn
Ubadah. Det dröjde inte länge förrän alla människor i Yathrib var i full
aktivitet och frågade varandra:
”Om
Usayd ibn Khudayr, Sa´d ibn Mu´adh och Sa´d ibn Ubadah har accepterat den nya
religionen, hur kan vi då inte följa den? Låt oss gå till Mus´ab och tro med
honom. De säger att sanningen flödar från hans läppar.”
På
det här viset blev Profetens (Allahs frid och välsignelser vare med honom)
första ambassadör ytterst framgångsrik. Män och kvinnor, unga och gamla,
mäktiga och svaga accepterade Islam vid hans hand. Yathribs historia hade
ändrat riktning för evigt. Vägen för hijrah
banades.
Yathrib
blev snart medelpunkten och basen för en Islamisk stat och för Islams
blomstring i världen. Mindre än ett år efter Mus´abs ankomst till Yathrib,
återvände han till Mekka tillsammans med sjuttiofem muslimer från Yathrib som
skulle göra pilgrimsfärd.
Vid
al-Aqabah, nära Mina, mötte de Profeten (Allahs frid och välsignelser
vare med honom) och åtog sig högtidligt att beskydda honom under alla
omständigheter. Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom)
berättade för dem, att om de skulle fortsätta hålla fast vid sin tro, skulle
deras belöning bli ingenting annat än Paradiset.
Detta
andra bay´ah – högtidliga löfte – som
Yathribs muslimer avgav kom att kallas ”Det högtidliga löftet om krig”. Efter
denna händelse började det snabbt ske saker. Profeten (Allahs
frid och välsignelser vare med honom) uppmuntrade sina
förföljda följeslagare att emigrera till Yathrib, där de nya muslimerna, ansar – hjälpare – hade visat sin vilja
att ge en flyktingort och öka beskyddet av de plågade muslimerna.
De
första av Profetens (Allahs frid och välsignelser vare med honom)
sahaba som nådde Yathrib var Mus´ab
ibn Umayr och den blinde Abdullah ibn Umm Maktum. Enligt en av ansar reciterade både Mus´ab och
Abdullah Koranen för människorna i Yathrib. Mus´ab fortsatte att spela en
betydande roll i byggandet av det nya samhället.
Nästa
betydelsefulla situation vi möter honom i är det stora slaget vid berget Badr.
När striden var över blev fångarna ur Quraish förda till Profeten (Allahs
frid och välsignelser vare med honom), som utsåg muslimerna till deras personliga förmyndare.
”Behandla
dem väl”, instruerade han.
Bland
fångarna fanns Abo Aziz ibn Umayr, som var Mus´abs bror. Abo Aziz berättade
själv vad som hände:
”Jag
var bland en grupp av ansar. Varje
gång som de åt lunch eller middag gav de mig bröd och dadlar att äta. På så
sätt löd de Profetens (Allahs
frid och välsignelser vare med honom)
instruktioner att behandla oss väl. Min bror Mus´ab ibn Umayr
passerade förbi mig, och sa till mannen som höll mig fången:
’Bind
honom ordentligt; hans mamma är en kvinna med en stor förmögenhet, och hon
kanske köper honom fri från dig.’
Abo
Aziz trodde inte sina öron. Förvånad vände han sig mot Mus´ab och frågade:
’Min
bror, är det här en instruktion som gäller mig?’
’Han
är min bror, inte du,’ svarade Mu´sab som på det sättet visade, att i en strid
mellan iman – tro – och kufr – otro – är trosbanden starkare än
släktbanden.”
Vid
slaget om Uhud kallade Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom)
Mus´ab, som nu var väl känd som Mus´ab al-Khayr: den gode, att bära den
muslimska fanan. I början av striden såg det ut som om muslimerna hade
övertaget. Men en grupp muslimer gick emot Profetens (Allahs
frid och välsignelser vare med honom) order och övergav sina
positioner. Mushrikuuns-månggudadyrkare-
styrkor samlade sig igen och satte in en attack mot den sårbara punkten. Deras
viktigaste mål, medan de skar igenom de muslimska styrkorna, var den nobla
Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom).
Mus´ab insåg den stora faran som väntade Profeten (Allahs
frid och välsignelser vare med honom), höjde fanan högt och
ropade ut:
”Takbiir,
Allahu Akbar – Allah är störst.”
Med
fanan i den ena handen och svärdet i den andra, störtade han in i Quraish
styrkor. Oddsen var emot honom. En Quraish till häst närmade sig honom och högg
av hans högra hand. Mus´ab upprepade orden:
”Muhammed
är bara en Budbärare och Budbärare har gått bort före honom.”
På
det sättet visade han, att hur stor hans tillgivenhet än var för Profeten (Allahs
frid och välsignelser vare med honom), stred han allra främst
för Allahs skull och för att göra Hans ord suveräna. Även hans vänstra hand
höggs av, och medan han höll fanan mellan armstumparna, upprepade han orden:
”Muhammed
är bara en Budbärare till Allah och Budbärare har gått bort före honom.”
Mus´ab
föll när han träffades av ett spjut, och med honom föll fanan. Orden som han
upprepade varje gång han träffades blev senare uppenbarade för Profeten (Allahs frid och
välsignelser vare med honom). De kompletterades och blev en
del av Koranen. Efter striden gick Profeten (Allahs frid och välsignelser
vare med honom) och sahaba –
följeslagarna – över slagfältet och tog farväl av martyrerna.
När
de kom fram till Mus´abs kropp föll tårarna. Khabbab berättade att de inte
kunde hitta något klädesplagg som de kunde täcka Mus´abs kropp med, förutom
hans eget klädesplagg. När de täckte huvudet syntes hans ben, och när de täckte
hans ben blev huvudet synligt. Profeten (Allahs frid och välsignelser
vare med honom) sa till dem:
”Placera
plagget över hans huvud och täck hans fötter med bladen från idhkhir-plantan.”
Profeten
(Allahs frid och välsignelser vare med honom)
kände djup smärta och sorg över antalet sahaba
som blev dödade under slaget vid Badr och Uhud. Bland dem fanns hans farbror
Hamzah, vars kropp blev fruktansvärt lemlästad. Han mindes Mus´ab såsom han
först såg honom i i Mekka, stilig och elegant, och nu såg han på den korta burdan som var det enda plagget Mus’ab
ägde. Därefter reciterade han en vers ur Koranen:
”Bland de troende finns män som har varit sanna i
det löfte de givit till Allah.” (Koranen 33:23)
Profeten
(Allahs frid och välsignelser vare med honom)
såg ut över slagfältet där Mus´ab och de döda sahaba låg, och sa:
”Allahs
Budbärare vittnar om att ni är martyrer inför Allah på Qiyamah – Domedagen.”
Sedan
vände han sig mot de sahaba som hade
överlevt och sa:
”O,
människor! Besök dem, sänd salam –
frid – över dem. Vid Han som har min själ i sin hand: Vem som helst av er
muslimer som sänder salam – frid –
över dem, ända fram till Domedagen, kommer att få sin hälsning besvarad!”
As-salamu alayka ya Mus´ab...
As-salamu alaykum, ma´shar ash-shuhada…
As-salamu alaykum wa rahmatullah wa barakatuhu
Läxa; As-salamu alaykum, ma´shar ash-shuhada…
As-salamu alaykum wa rahmatullah wa barakatuhu
Idag tar vi inte vara på de ungas potential, och absolut långt ifrån hur Profeten använde de unga muslimernas styrka och ork. Idag blir unga behandlade som små barn längre än nödvändigt och jag tror vi begår ett stort fel när vi gör så. Pusha istället fram de unga till att ta ansvar, i moskén, i hemmet, i skolan. Låt de visa framfötterna och känna att vi tror på deras förmåga. Mosab var bara en ung grabb när han sändes iväg för att sprida islam i Medina, helt på egen hand. Han hade Profetens fulla förtroende och det visade sig inte vara fel. Vi har bara hunnit med några av sahab ändå har vi redan fått en insikt i hur unga många av dem var. SobhanAllah vi gamlingar är inte morgondagen utan det är med våra unga vi måste jobba för att få en bättre morgondag.
Denna vecka tänkte jag uppmuntra min grupp att våga ta plats, våga ta för sig och förändra till bättre. Alla får med sig ett korancitat eller en hadith som de ska lärt sig innebörden av till veckan efter. Nedan följer några av de jag valde ut med tanke på dawa...
Profeten salla Allahu ´alayhi wa sallam sade i betydelse: "Den som vägleder till gott får belöning för den som gör den goda handlingen..." [Muslim]
Profeten salla Allahu ´alayhi wa sallam sade i betydelse: ”Berätta om mig om det så är med en enda vers.” [Bukhari]
Profeten salla Allahu ´alayhi wa sallam sade i betydelse: ”Vid Allahom en enda person blir vägled av Allah på grund av dig så är det bättre för dig än den bästa av kameler.” [Bukhari]
Profeten salla Allahu ´alayhi wa sallam sade i betydelse: ”När Adams söner dör upphör belöningen för dennes goda gärningar, förutom för tre av dessa. En välgörenhet som resulterar i fortsatt allmosa, en belönande kunskap och ett rättfärdigt barn som ber för honom till Allah.” [Muslim]
Allah säger; Vem talar ett skönare språk än den som kallar [människorna] till tron på Gud, som gör goda gärningar och som säger: ”Jag är muslim?”
Allah säger; “Call to the way of your Lord with wisdom and fair admonition, and argue with them in the best manner possible.” (Soorat An-Nahl, 16:125)Pyssel;
Mosab som en gång var en rik man hade inte ens tyg att begravs i. Tyg något vi har i överflöd idag var en raritet för en del då. Vi använder tyger och gör scrunchies och kommer ihåg denna sahabi som offra allt för islam.
Klipp ut ca 50x10cm tyg och sy längst långsidan. Vänd ut och in med hjälp av sugrör och säkerhetsnål. Trä in gummibandet och sy igen öppningen. Klart!
Länkar;
Audio om mosab ibn umayr
Kommentarer
Skicka en kommentar